Detta känns igen eller hur?
Angående lobby mot t.ex. etanol.
Den första formen av lobbying, och den som märks mest, är ”krishantering/
skademinimering”. Denna lobbying bedrivs ofta inom
ett begränsat område under en väl avgränsad tid. Arbetet rör
främst oväntade händelser t.ex. olyckor, negativ publicitet eller ett
oväntat politiskt beslut. Snabba insatser krävs och lobby/PRexperter
kallas in för att hantera situationen och planera en kampanj.
Anledningen till att denna form av lobbying märks är att aktören
i de flesta fall vill synas, på sina egna vilkor. Att massmedia
används i detta arbete skall inte tolkas som att det råder öppenhet.
Akademiker som uttalar sig, journalister som skriver reportage och
ledarskribenter som tycker till är tillsammans med annonser del i
en kampanj där det för utomstående är omöjligt att veta vem av de
som yttrar sig i frågan som är påverkade av lobby/PR-arbete. Ännu
mindre är chansen att få reda på vad det långsiktiga syftet med
kampanjen är.
På global nivå är klimatfrågan ett exempel på krishantering. Där
stod fossilindustrin plötsligt inför ett ”överraskande” internationellt
beslut att sänka koldioxidutsläppen.
1991 skapade en sammanslutning av amerikanska företag, bl.a.
National Coal Association, the Western Fuels Association och
Edison Electrical Institute, en PR-grupp som kallades för
”Information Council for the Environment” (ICE). Denna grupp
lanserade en kampanj för 500 000 dollar som inkluderade annonser
och olika PR-åtgärder. Målet var att trumma fast budskapet att
”klimatförändringarna är bara teorier, inte fakta”. Den PR-byrå
som skötte ICE använde sig av opinionsundersökningar och identifierade
”äldre, lågutbildade män som inte är aktiva informationssökare
och unga kvinnor med låg inkomst” som målgruppen.
Mediet man använde sig av var radio. Där förde man ut budskapet
att de politiker och vetenskapsmän som vill se åtgärder var domedagsprofeter
som ville stoppa den ekonomiska utvecklingen och
återgå till stenåldern.
1996 hölls ett strategimöte i CEI:s högkvarter där deltagare
från olika fossilintressen deltog. Resultatet blev bl.a. en serie
konferenser i Australien före Kyoto. Man lyckades också få
Australiens statligt stödda institut för ekonomiska prognoser att
släppa ett antal rapporter som visade på hur dyrt det skulle vara för
Australien att minska utsläppen av koldioxid. Något som få kände
till som läste dessa rapporter var att företag mot en donation på
50 000 dollar kunde köpa sig en plats i den styrkommitté som utvecklade
de modeller som användes för att beräkna kostnaderna. I
denna styrgrupp ingick bl.a. Texaco, Mobil, Exxon och Statoil.
Källa:
Regeringen