Siffrorna härstammar från jordbruksverkets rapport eller menar du att journalisten har citerat rapporten fel?
Om sojan skriver jordbruksverket här
http://www.jordbruksverket.se/amnesomra ... 01623.htmlCitat:
Svenska djur äter importerat foder
Svenska kor, grisar och fjäderfä äter en hel del soja. Den sojan kommer till stor del från Brasilien. Mindre kvantiteter kommer dessutom från Argentina och Kina.
Sojaodlingen i Brasilien har en del negativa miljöeffekter. Det beror bland annat på att Brasilien tillåter bekämpningsmedel som länge har varit förbjudet i Sverige. De växande sojaodlingarna leder också till att regnskog och naturliga gräsmarker görs om till åkermark.
http://www.jordbruksverket.se/amnesomra ... 01650.htmlCitat:
Måste fodret innehålla soja, eller kan man ersätta det med något annat?
Till viss del går det att ersätta soja med raps eller andra oljeväxter. I svenskt proteinfoder är raps och soja ungefär lika viktiga ingredienser. Soja är dock det mest lönsamma alternativet för uppfödarna.
Att soja används så mycket beror på att den innehåller mycket protein av bra kvalitet för djuruppfödning. Särskilt för gris och fjäderfä kan det vara svårt att helt ersätta sojan utan att avkastningen blir sämre.
SLU har gjord en studie för att se hur stora miljöfördelar det blir om man ger mjölkkor svenskodlat proteneintfoder i stället för importerat –främst soja– proteinfoder.
http://www.slu.se/Documents/externwebbe ... o10-02.pdfCitat:
Utgångspunkten för våra jämförelser är en typisk svensk utfodring av mjölkkor som den ser ut idag, där sojamjöl utgör en viktig ingrediens. I alternativen används enbart svenska råvaror. Fem foderstater har jämförts:
1. Utgångsläget. Här har vi utgått ifrån hur den typiska svenska mjölkkon utfodras idag, vilket innebär att soja är en viktig proteinkälla.
2. Agrodrank. Spannmål och koncentrat har delvis bytts mot etanolbiprodukten agrodrank (spannmålsbaserad).
3. Bättre vallfoder. Vallfoder med högre energiinnehåll och mer protein, som producerats genom tidigare skörd och fler skördar per år.
4. HP-massa och majs. HP-massa är en fuktig biprodukt från sockerindustrin. Majs är en snabbt ökande gröda i Sverige och hela plantan skördas och ensileras till foder. Detta foder behöver kompletteras med soja för att korna ska få full proteinförsörjning.
5. Raps och ärter. Här har koncentratet bytts ut mot raps och ärter och vallensilaget har högre klöverhalt
Slutsatsen:
Citat:
Inget alternativ bra i alla avseenden
Inget alternativ var bäst ur alla miljöaspekter. Den miljöeffekt som påverkas mest av fodervalet är energianvändningen, och bäst i detta avseende är alternativ 3 och 5. Samtidigt ger dessa alternativ ett större bidrag till övergödningen och de kräver mer mark. Dessutom gav alternativ 3 (mer och bättre vallfoder) ett större bidrag till försurningen. Det foder som är bäst för klimatet i jämförelse med ”normalfoderstaten” är alternativet med raps, ärter och blandvall (alternativ 5).
Transportenergin varierade stort mellan alternativen, men hade bara en måttlig inverkan på den totala energiåtgången. Foderstater som medger mindre användning av handelsgödsel för odling av fodret är särskilt gynnsamma ur energisynpunkt. Om man vill spara energi är det viktigare att fodret är handelsgödselsnålt än att det är närproducerat.
Även vid produktion av ekologisk griskött utan importerat soja är energiförbrukningen, utsläpp av ämnen som bidrar till övergöding och växthusgas stora se .
http://www.sik.se/archive/pdf-filer-katalog/SR798.pdfAtt producera animaliska matproteiner från vegatabiliska proteiner som soja är naturligtvis väldigt ineffektivt.
Vi äter allt mera animalisk protein än vad som är bra för hälsan.
Kött, mjölkprodukter och ägg är också mycket svårare att lagra/konservera än proteinrik vegatabiliska mat som torra (soja)bänor och spanmål viket gör att stora mängder anmalisk protein dessutom kastas bort.
Denna motion sammanfattar köttkonsumptionens problematik ganska bra
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lag ... t=true#fn1Citat:
Sedan 1990 har genomsnittsvenskens konsumtion av kött och köttprodukter ökat med 44 procent. Per dag motsvarar det drygt 190 gram, vilket med råge överskrider Livsmedelsverkets nuvarande rekommendationer på 140 gram per dag – rekommendationer som i sig inte är några miniminivåer utan är framtagna för att visa hur en traditionell svensk blandkost kan komponeras för att tillgodose vårt näringsbehov. Denna överkonsumtion skadar inte bara hälsan utan också i högsta grad miljön.
Överskottet av protein går ut som kväve med avföringen och bidrar till övergödningen. Den största miljöpåverkan sker dock inte vid konsumtionen utan vid produktionen, även om det naturligtvis är konsumtionen som driver produktionen.
År 2006 publicerade FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO rapporten Livestock’s long shadow: environmental issues and options1 om den globala animalieproduktionens miljöpåverkan. Enligt rapporten upptar produktionen av animaliska livsmedel – i form av bete och foderodling – 70 procent av jordbruksmarken i världen och står för 8 procent av människans vattenanvändning. Därtill står animalieproduktionen för 18 procent av utsläppen av växthusgaser. Globalt sett ger avskogning för bete och foderodling det största bidraget – ett problem vi i Sverige indirekt bidrar till genom import av kött och kraftfoder (soja) från bland annat Brasilien. Även svenska djur bidrar dessutom direkt genom det metan som uppstår vid idisslande djurs matsmältning och den lustgas som läcker från gödseln. Animalieindustrin räknas också som en av de största bidragande orsakerna till en lång rad miljöproblem. Enligt rapporten förmodas till exempel animaliesektorn vara den sektor som orsakar mest vattenföroreningar, vilket i sin tur bidrar till bland annat övergödning, förstörelse av korallrev, mänskliga hälsoproblem etcetera.
En dyr omväg
Egentligen är det inga nyheter. Redan i tämligen grundläggande biologikurser får man lära sig att grovt räknat 90 procent av all energi går förlorad för varje steg uppåt i näringskedjan. Det innebär att det är betydligt resurssnålare att äta vegetabilier direkt än att först låta dem processas i ett djur och sen äta upp djuret. Hur mycket resurssnålare det är beror förstås på vilka djur och växter det är fråga om och hur dessa föds upp respektive odlas.
Annika Carlsson-Kanyama med flera har gjort en livscykelanalys av energiåtgången för olika matvaror2 som möjliggör en jämförelse mellan animaliska och vegetabiliska proteinkällor. Till och med ett importerat alternativ som sojabönor kräver mindre energi (7,9 MJ/kg kokta bönor) än svenskt kött, som kräver mellan 35 (kyckling) och 70 (biff) MJ/kg kokt kött. Den som i stället väljer svenska gula ärter kan komma ned i 5 MJ/kg.
Att låta vegetabilierna gå omvägen via ett djur innan de äts upp kräver också mer mark – 2,5 gånger mer för en typisk blandkost jämfört med en helt vegetabilisk kost3. För en ärlig jämförelse mellan markåtgången för olika kosttyper bör dock det faktum att djur i vissa områden betar på mark som inte går att odla tas med i beräkningen – även om svenska betesdjur endast kan livnära sig på bete på sommarhalvåret. Det är också viktigt att framhålla att artrika ängs- och hagmarker är beroende av slåtter och bete för att behålla sin artrikedom. Många av dessa hävdberoende arter har minskat kraftigt i takt med att jordbruket blivit mer storskaligt och specialiserat, så att djuren betar på åkerbeten och matas med kraftfoder i stället. Det finns dock ingen generell brist på betesdjur som kan hålla ängs- och hagmarker öppna, utan problemet är snarare den skeva fördelningen av djur mellan regioner och företag, samt det faktum att alla djur inte kommer ut på betesmarkerna.4 Det finns därför utrymme för minskad köttkonsumtion utan att äventyra målet om biologisk mångfald så länge det inte är naturbetesköttet som väljs bort.
Av hänsyn till den biologiska mångfalden bör den som vill äta kött alltså prioritera naturbeteskött (dock ej att sammanblandas med ”naturkött” som importerats från Brasilien). Av hänsyn till klimatet bör dock konsumtionen av kött från idisslare minska, då dessa orsakar större utsläpp av växthusgaser än kyckling och grisar. Även kyckling och grisar har dock i allmänhet betydligt högre klimatpåverkan än vegetabiliska proteinkällor, och djurens välfärd kan dessutom starkt ifrågasättas. En sammanvägd miljöbedömning skulle därför kunna landa i att konsumtionen av alla köttslag utom naturbeteskött behöver minska.
Mål för minskad köttkonsumtion
Om köttkonsumtionen skulle minska till Livsmedelsverkets nuvarande kostrekommendationer skulle det motsvara en minskning på drygt 25 procent. Andra aktörer, som Folkhälsoinstitutet5, förespråkar visserligen lägre nivåer, men detta kan vara en bra början till 2020. Bara att sätta ett sådant politiskt mål kan ge en viktig signalverkan. Detta bör kompletteras med ett motsvarande mål om minskad klimatbelastning från köttkonsumtionen för att också uppmärksamma de åtgärder som kan göras på produktionssidan, även om vissa av de utsläpp som härör från biologiska processer kan vara svåra att påverka i större grad utan risk för oönskade bieffekter.