Det gör ingen större skillnad i praktiken. Vid större gaspådrag står ju spridarna ändå öppna längre tid än insugningsventilen står öppen, så då får en del av bränsledimman ligga och vänta i insugningsröret i alla fall. Väntetiden blir ju ändå inte så lång att särskilt mycket hinner kondensera ut, ens vid kall motor.
Med ett sekvensiellt insprutningssystem kan man kanske få ner utsläppen av oförbrända kolväten medan motorn är kall och innan katalysatorn har kommit igång, men förbränningen förbättras inte så mycket att man någonsin kan märka det på bränsleförbrukningen eller motorns gång.
Det är för övrigt inte bara Volvo som har den här lösningen, utan praktiskt taget alla bilar med elektronisk insprutning från 1974 till ca 1993 öppnar alla spridare samtidigt, även om styrdonet i en del fall (t ex Motronic ML 1.3 och ML 1.5) har delat upp spridarna på två slutsteg.
Bosch's gamla D-jetronic-system, som användes från 1969 till '73-74, hade spridarna uppdelade i två grupper som öppnade omväxlande, den lösningen användes senare under 70-talet på ett obskyrt Bendix-system som satt på vissa Cadillac och Oldsmobile, på 80-talet kom den igen i och med Ford EEC-IV. Men de här tvåkanaliga systemen får man betrakta som undantagsfall.
Ett problem om man ska hålla reda på vilken spridare som öppnar när, är också att det på en Volvo B230F eller liknande inte finns någon givare som ger en puls per kamaxelvarv, det är ju nödvändigt för att man ska kunna skilja på udda respektive jämnt vevaxelvarv och öppna rätt spridare vid rätt tillfälle.
_________________ Att mäta är att veta
|