Citat:
Kalhuggning är ändå bäst (19/3)
Tillväxten i de svenska skogarna är idag högre än någonsin.Det är en direkt effekt av att svenskt skogsbruk införde trakthyggesbruk - kalhuggning - med plantering i stor skala med början under 1950-talet.
Det skriver professor Björn Elfving och docent Lars Lundqvist, Skogsproduktionsgruppen, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU i Umeå
En högljudd grupp debattörer har en längre tid förespråkat att svenskt skogsbruk ska överge det rådande trakthyggesbruket och införa så kallat kalhyggesfritt skogsbruk, exempelvis den av Mats Hagner uppfunna metoden naturkultur. Effekterna av en sån omläggning av skogsbruket skulle bli förödande för Sverige.
Debattörerna hävdar också att enskilda skogsägare tvingas att kalhugga sin skog, mot sin vilja, men det finns faktiskt ingen avverkningsplikt i svenskt skogsbruk. Den som vill spara sin skog kan göra det. Varken Skogsvårdslagen eller Skogsstyrelsen kan tvinga en skogsägare att avverka. Tvärtom!
Två av lagens huvudsyften är att hindra skogsägare från att gallra för hårt eller slutavverka skogen innan den vuxit färdigt. Skogsvårdslagen kräver däremot inte att skogsägare ska maximera virkesproduktionen på sin mark, utan anger en skamgräns, en lägsta nivå som samhället kan acceptera. Den gränsen är satt så att skogens tillväxt efter en avverkning ska vara åtminstone hälften av vad marken normalt beräknas kunna ge. En skogsägare som håller sig inom lagens gränser får avverka hur han/hon vill, oavsett om avverkningen kallas gallring, blädning eller naturkultur.
Men markens produktionsnivå är inte naturgiven en gång för alla utan påverkas av samspelet mellan träden och marken. För att bibehålla en hög produktion behöver systemet startas om ibland, av en skogsbrand eller en kalhuggning med markberedning, annars minskar den näring som är tillgänglig för träden och därmed tillväxten. Att bara avverka en del av de grövre träden och låta de övriga växa till sig, som vid blädning och naturkultur, ger sällan den nystart som krävs för en långsiktigt hög produktion.
De försök som gjorts att jämföra produktiviteten för skogsbruk med kalhuggningplantering (trakthyggesbruk) och kalhyggesfritt skogsbruk i form av blädningsbruk, indikerar att trakthyggesbruk ger 15-40 procent högre produktion. Vid en exkursion 1954, till några av det fåtal äldre planteringar som då fanns i Västerbotten, gjordes prognosen att kalhuggning följt av plantering borde kunna fördubbla den dåvarande virkesproduktionen.
Vi har nu nått halvvägs. Tillväxten i länet ökade från 6,5 till 10 miljoner kubikmeter från 1970 fram till början av 2000-talet. Huvudorsaken är en vitalisering av produktionssystemet genom kalhuggning-markberedning-plantering.
De som förespråkar naturkultur menar att tillväxten inte sänks av utglesningen av skogen, och skulle den trots allt sjunka så kompenseras det på sikt av att de plantor man planterar i luckorna skulle växa så mycket bättre. De resultat vi har visar att det tar minst 50-60 år för skog i Västerbottens inland att återhämta sig efter en avverkning enligt principen naturkultur. På dessa 50-60 år har huvuddelen av plantorna i bästa fall hunnit bli 2-3 m höga.
Naturkultur skapar gles, lågproducerande restskog av samma typ som Norrland var täckt av i slutet av 1940-talet. Kalhuggning, markberedning och plantering på samma mark skulle på 80 år ge en slutavverkningsmogen skog som i genomsnitt under de 80 åren haft dubbelt så hög tillväxt.
Men även om kalhuggning-plantering i allmänhet är överlägset ur produktionssynpunkt så finns det tillfällen när så kallat kalhyggesfritt skogsbruk är både önskvärt och lämpligt. Då finns det i huvudsak två olika sätt att göra det på.
En olikåldrig, fullskiktad granskog kan man gallra försiktigt vid upprepade tillfällen, och gallringen kallas då blädning. Under förutsättning att man hela tiden lämnar kvar en tillräckligt tät skog så kan man fortsätta på samma sätt under mycket lång tid. I en tallskog kan man lämna kvar en tät skärm av fröträd istället för att kalhugga. I takt med att den nya skogen växer upp så glesar man ut bland fröträden och till sist är alla fröträd avverkade och man har en ny tallskog på väg.
Båda alternativen är rimligt utforskade och beprövade. De ger inte en lika hög tillväxt som kalhuggning-plantering, men med rätt förutsättningar och rätt utförda så är de fullt tillåtna enligt Skogsvårdslagen.
Tillväxten i våra skogar är idag högre än någonsin, och det är en direkt effekt av att svenskt skogsbruk införde trakthyggesbruk med plantering i stor skala med början under 1950-talet.
I framtiden kan vi se fram emot en ännu högre tillväxt och avverkning i skogen, som bland annat kan användas för att producera grön energi som kan ersätta energi från fossilt bränsle. Även det stående virkesförrådet har ökat och därmed också kolbindningen i skogen.
Men skogens viktiga roll i kolbalansen är inte kollagring utan att ersätta användning av fossila bränslen, så att kolet ska kunna ligga kvar i kolgruvorna, och att ersätta energikrävande material med virke! Det är så vi motverkar höjningen av luftens koldioxidhalt och den befarade globala uppvärmningen på bästa sätt.
Björn Elfving
http://www.vk.se/Article.jsp?article=262509
_________________
Svara på enkäter och tjäna poäng som kan växlas till rabattkuponger:
https://www.ipsosisay.com/sv-se/referra ... 0238038d7c